Hemma efter en lååång dag på jobbet. För att fylla på energinivåerna kan man passa på att ta sig ett litet Hello Kitty-inspirerat mellanmål. Glaset har jag köpt på min dåvarande lokala department store Saty och skålen på min favorit 100 Yen-affär, båda ligger i Kita-Urawa norr om Tokyo. Den rosa skeden är från Rusta. Visst blir det mycket roligare att äta om man gör det hela lite sött 🙂
Igår bokade jag och A flygbiljetter och hyrbil till vår sommar-roadtrip på den amerikanska östkusten. Vi flyger till New York City (JFK) och hem från Miami och ska på vägen besöka bland annat Atlantic City (tacky deluxe!), Phliadelphia och Kennedy Space Center. Hoppas hinna med en hel del shopping också, i natt drömde jag faktiskt om hur jag shoppade på Gucci (ett par solglasögon tror jag det var) och Louis Vuitton (en Elégie och en Keepall 45 med shoulder strap). Ganska så specifika drömmar det 🙂
Vi har de senaste åren turnerat en hel del i nordöstra USA och besökt flera Ivy League-skolor; Columbia, Harvard och Brown har studerats ingående och i år ska vi fylla på listan med Princeton som ligger i New Jersey. Det är kul att gå på campus och känna historiens vingslag, köpa en tröja i skolans affär och känna sig kulturell i största allmänhet. Jag är nog i själva verket ganska så missnöjd med att jag inte gjorde ett försök att ta mig till USA i studiesyfte, ett år på high school eller universitet hade varit en upplevelse för livet. Japan gick ju såklart inte av för hackor det heller men jag kunde ju gjort båda delarna kan man tycka..
Princetons något högtravande motto är “Dei sub numine viget” (under God’s power she flourishes) så får se om vi börjar blomstra när vi kommer dit 🙂 Ska i varje fall bli kul att se ännu en Ivy League. Nästa anhalt på Ivy-önskelistan efter Princeton blir nog Dartmouth, ni vet skolan där Freddie Prinze Jr:s karaktär absolut inte vill gå i filmen ”She’s all that”.
Fantasyflickan och hennes A har äntligen bestämt sig för vilken sorts vovve de ska skaffa och valet föll på rasen Lagotto Romagnolo. Jag som är en inbiten kattmänniska hade inte hört talas om rasen innan men några googlingar senare vet jag att det är en italiensk ras som från början var en vattenapportör och jagade sjöfågel men som senare omskolades till tryffelletare.
Nu tror jag inte att Fantasyflickan ska använda den för att starta en ny karriär som tryffelletare utan rasen ska dessutom vara vänlig, intelligent och badsugen 🙂 Nu ska de bara hitta en lämplig uppfödare som har kullar inplanerade till hösten. Ska bli kul att få träffa den lille snölten i framtiden! Den på bilden nedan liknar en isbjörn nästan.. Mer att läsa finns på Svenska Lagotto Romagnolo Klubbens hemsida.
Min A är också väldigt sugen på att skaffa vovve och han har redan döpt den till Bosse. Vi har dock tänkt oss att det kanske är bra att bo i ett hus först men då kanske vi skjuter upp det på framtiden hur länge som helst. A vill helst ha en labrador eller golden retriever medan jag nog är inne på en något mindre vovve som inte behöver 5 km motion om dagen för att må bra.. mest med tanke på att jag INTE behöver 5 km motion om dagen för att må bra.
Men så har jag ju också en förkärlek för engelsk bulldog. Min pappa hade en engelsk bulldog när han var yngre som hette Dandy och var så fin (fast jag bara sett kort av honom såklart) som lade sitt slafsiga huvud i mammas knä när mamma och pappa hade börjat dejta.. det är kärlek det!
När A var i USA senast köpte han med sig en hel hög med tidningar till mig för att nära mitt beroende och det tackar jag för 🙂 Han köpte bland annat aprilnumret av amerikanska Glamour och i denna kan man hitta listan med 10 sätt att fixa till en dålig dag, något som helt klart behövs idag! Ska nog ta med listan till jobbet och sätta upp på väggen.. eller av ”misstag” maila ut den till alla kanske..
Utdrag ur amerikanska Glamour April 2010
För att muntra upp mig kan man ju alltid ge sig på något Hello Kitty-aktigt.. och när jag fyller år/har namnsdag/är ovanligt snäll eller i behov av uppmuntran kan man ju alltid baka mig någon av följande godbitar hämtade från House of Kitty, en blogg bara om Hello Kitty 🙂 En vacker dag får jag börja visa min egen samling här på bloggen.
Sjuk.. har haft över 38 graders feber sen i fredags men idag var första dagen jag faktiskt stannade hemma från jobbet, kanske kan skiten gå ur kroppen fortare om man gör absolut ingenting. Var på vårdcentralen igår och de tog lite prover men hittade ingenting för feber och yrsel är de ”enda” symptomen jag har, ingen förkylning eller så i sikte.. grymt frustrerande!
För att försöka muntra upp mig tittar jag på säsong ett av Laguna Beach och drömmer mig bort till det soliga Kalifornien där alla är lyckliga och mår bra. Jaja, jag vet såklart att det förmodligen inte alls är så men just nu behöver jag låtsas bara lite… Mina favoriter är LC och Lo som verkar tämligen normala för att ha växt upp under så privilegierade förhållanden och jag önskar jag kunde vara deras kompis och följa med dom på shoppingturer till South Coast Plaza och resor till Cabo och Catalina.. Spela roll att jag är en hel del äldre än vad de är, man är ju bara så gammal som man känner sig!
Laguna Beach casten från säsong ett (2004), de ser så små ut.. 🙂
Jag var i Kalifornien med mina tre kompisar för snart två år sedan, vi hade en all-girls roadtrip från San Francisco till Los Angeles i en jättefin vit GMC Acadia (som sen dess har varit min favvobil). Vi åt på billiga diners, en lyxig köttrestaurang där det kostade $100/person att bara gå in genom dörren (notan landade sen på ca $150/person har jag för mig), åkte på Highway 1 och stannade och shoppade så ofta vi bara kunde. Jag blev kär i Newport Beach och önskar att en god fe kom och svingade sitt trollspö över mig så vi kunde få möjlighet att flytta dit. Andra trevliga bekantskaper från den resan är Louis Vuitton och Coach och vi har fortfarande ett stadigt förhållande 🙂
Hoppas att min och A:s inplanerade östkusts-roadtrip (USA alltså) blir minst lika bra och att man får bli frisk och må bra någon gång!
Det är jobbigt att helt plötsligt vara den stora och ha en liten misse hängandes i hasorna vid varje steg man tar.. Så tyckte i alla fall Tiger efter en mycket aktiv helg i Motala. Då kan man lätt bli lite trött och behöva vila sig lite bredvid lite större tigrar.
Trötta tigrar
Har lyssnat på I muntra damers sällskap, del 6 i serien om Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, och blir mer och mer sugen på att se Botswana med egna ögon. Jag och Mma Ramotswe delar dock rädslan för ormar och eftersom det verkar krylla av de läskiga djuren där (även inomhus ibland, usch!) så kanske jag skjuter upp resan till efter att jag botat min fobi.
Mma Ramotswe får i denna del oväntat och ovälkommet besök av sin trumpetspelande exman Note, men vad som från början mest liknar en katastrof utvecklas till något helt annat. Helt uppenbarligen kan traditionellt byggda damer ha en hel del behövlig tur 🙂 Min favoritkaraktär är nog ändå Mma Makutsi, problemhy och stora glasögon till trots. Jag tycker i själva verket att det är lite synd att McCall Smith väljer att nämna Mma Makutsis ”sämre” fysiska egenskaper så ofta när hon ju är en intelligent och snäll ung dam och inte någon man som läsare ska behöva tycka synd om. Jag hoppas få läsa mycket mer om henne och hennes pojkvän (japp, Mma Makutsi träffar en karl) med det roliga namnet Phuti Radiphuti i nästkommande böcker.
I muntra damers sällskap lästes upp av Katarina Ewerlöf men jag tycker helt klart att hon läser med för mycket dramatik i rösten och det tyckte jag också när jag hörde henne läsa Nobels testamente av Liza Marklund (som visserligen var en ganska så tråkig bok). Föredrog helt klart Babben Larsson och hennes varma röst som uppläsare av serien om damernas detektivbyrå. Nästa del i serien, Lycka och ett par blå skor, kommer jag därför troligtvis att läsa för egen maskin.
Lite rooiboste någon??
Igår läste jag så äntligen ut boken Carmine skriven av Judi James och har med detta fått i mig dryga 400 sidors skuld och livslång kärlek. Berättelsen följer Lai Wan, dotter till en framstående kinesisk ämbetsman, från hennes rika uppväxt i Kina via misär som flykting och prostituerad i Hong Kong till modesalongernas London, New York och Paris. I Hong Kong träffar Lai Wan den amerikanske soldaten Michael när hon arbetar som prostituerad på en nattklubb och upplever tillsammans med honom för första gången kärlek och åtrå.. tämligen detaljerad åtrå kan tilläggas.
Andra världskriget når Hong Kong med ockuperande japanska styrkor och Lai Wan flyr landet tillsammans med sin världsfrånvända och på alla sätt osympatiska lillsyster Mai Lin och med Michaels barn i magen. Michael själv är dock spårlöst försvunnen men Lai Wan är övertygad om att hon en dag kommer att återse sin älskade. På väg till världen i väst byter Lai Wan ut sitt namn, numera heter hon endast Carmine, och ger sig ut på jakt efter den makt och de pengar en spåman i Hong Kong förutspått att hon ska få.
Carmine kommer med åren att bli en av världens allra främsta modeller och sedemera modeskapare och återföreningen, för ja, det kommer en sån, med hennes älskade Michael blir allt annat än hon tänkt sig.
Boken rekommenderas för den som vill få sin dos 80-talstantsnusk uppblandad med en rejäl dos kinesiska skuldkänslor. Betyget blir 5 av 10 för trots att boken följer tantsnuskreceptet till punkt och pricka blir jag mer upprörd än nöjd när jag läser.
Trollets Blogg 